Imorgon fyller lillkotten 4 veckor. Helt galet att det gått så fort, samtidigt som det känns som han alltid varit här hos oss. Han är en helt fantastisk liten pojke, otroligt söt med sitt mörka hår, knubbiga näsa och spetsiga öra. Hans start i livet var så vitt skiljd från storebrors, att varken jag eller Mattias kunde föreställa oss att det kunde vara så att få barn. Förlossningen gick på typ två timmar, visst det var fortfarande det mest smärtsamma och jävligaste jag varit med om, men allt gick så himla bra. Moderkakan lossnade (jag förlorade mer än tio (!!) gånger mer blod vid förra förlossningen än nu…) och inom några minuter låg han på mitt bröst och ammade och kändes helt trygg. Första två veckorna mest sov och åt han. Amningen funkade med en gång, Rasmus var mest nyfiken och gullig mot lillebror och verkade inte svartsjuk alls.

Sen kom väl verkligenheten ikapp oss kan man säga. Lillebror har ont i magen på kvällarna, skriker ofta mellan typ 18 och 20, precis när vi försöker lägga en storebror som är överfylld av känslor som han inte vet hur han ska hantera. Han undrar naturligtvis vad det är för en filur som kommit tills hans hem och hela tiden ligger klistrad vid hans mamma. HANS mamma. Han har svårt att somna, ännu svårare än vanligt. Vaknar ofta mitt i natten och ropar efter mamma eller pappa, även om vi ligger precis, precis bredvid honom. Eftersom lillebror helst vill äta precis hela tiden, så får jag sova typ två timmar i taget, vilket såklart gör att jag är genomtrött på dagarna. Mattias har massor på jobbet och även han struligt med sömnen, så han är minst lika trött. Och trötthet ställer ofta till det på flera sätt.

Så visst, nog är det bra mycket mer kaos med två små kottar, även om vi tyckte det var mycket kaos även tidigare. Men framför allt så mycket mer kärlek! Tänk att det finns två pojkar som är de mest fantastiska, underbastaste i hela världen, och just dessa två har kommit till oss! Kan inte samla mina känslor för att beskriva hur mycket jag älskar dem, även om jag blir irriterad när Rasmus kastar saker och skriker för att få uppmärksamhet, eller får ont i ryggen och håller på att gå av av trötthet när jag bär runt på skrikande liten Gabriel. Men det gör ingenting. De är våra barn, våra två söner som jag älskar över allt annat. Dem och deras pappa.

Under hela graviditeten har jag varit ganska inställd på att gå över tiden. Jag gjorde det med Rasmus och nu när det blev så tajt med hans inskolning på förskolan så hoppades jag att jag skulle gå över lite, så att inte bebisen skulle komma mitt i inskolningen. Varje extra dag han får på förskolan gör ju att han vänjer sig mer vid att vara där och förhoppningsvis kan han känna sig lite trygg och glad över att vara där när jag är hemma med bebisen.

Men nu har jag gått tio dagar över BF. Jag har haft en otroligt lätt graviditet, inte ont någonstans,  inget illamående, har kunnat leka med och bära runt på Rasmus hela tiden, fortfarande så har jag inget vidare problem med det, till och med migränen har hållit sig och schack, har bara haft ett anfall under hela graviditeten. Men nu börjar det onekligen kännas rätt så tungt.

Men det är så himla dubbelt. Hur står folk ut med att släppa all kontroll och bara acceptera att man inte har någon aning om när man ska behöva störta iväg till sjukhuset, ingen aning om ifall man har bråttom eller om det ska ta flera dygn, om man ska få stanna kvar på sjukhuset eller bli hemskickad… Nej, jag vet, man har inget val, allt man kan göra är att acceptera. Men jag vet ändå inte om jag hoppas på att det ska sätta igång av sig själv eller att vi får vänta på tiden för igångsättning. Vi har en tid, ett klockslag. Sånt gillar jag. Men det är ju absolut inget som säger att bebisen kommer hålla sig tills det klockslaget.

Och sen, å andra sidan, så säger ju alla att förlossningen oftast går mycket bättre om kroppen får sköta det själv. Och det är såklart logiskt och jag brukar i alla avseenden föredra att hålla saker så naturligt som möjligt. Kroppen säger till när den är redo. Bebisen kommer när den kommer. Jag blev igångsatt sist och det kan jag säga, att det var ingen drömförlossning direkt.

Men ja, som sagt. Vad är ändå meningen med att sitta här och spekulera? Antingen kommer bebisen inom de närmsta dagarna, av sig själv, eller så gör den inte det. Jag kan ju inte påverka varken åt ena eller andra hållet. Det enda ja vet är att jag längtar så vansinnigt mycket efter denna lilla varelse nu. Jag är så nyfiken på vem hen är, längtar efter att få nosa på en alldeles nyfödd mjuk liten nacke och hålla ett nytt litet liv i mina armar.

Åh, lilla nöt, snart, snart får vi träffas! <3

För tre veckor sen började inskolningen av vår lilla kille på förskolan. Ända sen innan Rasmus föddes hade jag tänkt att jag skulle ha svårt att klara av inskolningen och att Mattias skulle få ta den. Men nu var det olika omständigheter som gjorde att det inte blev så, utan jag fick ta inskolningen ändå. Såhär i efterhand känns det väldigt bra, jag hade inte velat missa den. Nu vet jag vilka barn Rasmus leker med om dagarna, jag känner några av föräldrarna, jag vet vilka leksaker han gillar och  jag fick grepp om de olika pedagogernas personligheter, vet vem Rasmus gillar mer eller mindre, vem som är rolig att leka med och vem han tyr sig till om han blir ledsen. Naturligtvis hade det bästa varit om vi hade kunnat vara med både jag och Mattias, men med tanke på att vi tydligen ska ha en liten bebis om sisådär två veckor, så var det lite många pusselbitar som skulle sättas ihop för att det skulle funka.

Förvånande nog gick allt iallafall jättesmidigt. Rasmus ville som vanligt spana in lite i början, men ganska snabbt så sprang han iväg och lekte med de andra barnen, busade runt och struntade fullständigt i mig. Vårt enda bekymmer de första dagarna var att han vägrade sova. Jag försökte få honom att somna på madrass i ett av de mindre rummen, utan andra barn, i stora salen tillsammans med de andra barnen, i vagnen inne, i vagnen ute… Men icke. När det var dags för mig att lämna honom över vilan första gången hade jag fortfarande inte fått honom att somna där en enda gång, och jag var väldigt nyfiken på hur det skulle gå. Det gick inte. Två timmar innan det var tänkt att jag skulle hämta honom så ringde de och sa att han var jätteledsen och inte ville sova. Jag gick ner till förskolan och möttes av en glad, men väldigt pigg pojke, som var mitt uppe i sin lek och inte alls intresserad av att sova. Efter det har de väl försökt lite halvhjärtat att lägga honom samtidigt som de andra barnen men verkar ha accepterat att om han inte vill sova, så vill han inte. Som sagt, tre veckor har gått och ännu har han inte sovit där en enda gång.

Denna veckan skulle vara den enda som han skulle gå heltid, när vi jobbade båda två, innan jag gick hem på föräldraledighet igen. Men inskolningen hann inte ens bli klr innan Rasmus fick sin första dagisförkylning. Och stackars lilla pojken blev jättedålig, astmamedicinen vi har hemma hjälpte inte så vi fick åka in till barnakuten och få syrgas, kortison och luftrörsvidgande inhalationer. Tack och lov blev det snabbt bättre, men förkylningen höll i sig, så det blev ingen förskola för honom måndag och tisdag. Då är det bra att ha en farmor som kan ställa upp som sjuklingsövervakare och ta hand om en när mamma och pappa jobbar! Så nån heltidsvecka på förskolan blev det aldrig, Det blev tre dagar. Och nästa vecka börjar han gå 15 h/vecka eftersom jag kommer vara hemma och invänta lilla mininöten.

En liten dagispojke och snart en ny liten bebis. Tvåbarnsföräldrar. Hur gick det här till, jag hinner inte med!

I fjol skrev jag om en mysig sommarutflykt och för att inte missa det i år gav vi Åsa och hennes familj en heldagsupplevelse tillsammans med oss när hon fyllde år i våras. Vi skulle åkt för några veckor sen egentligen, men då väderutsikterna verkade bli antingen förbannat apvarmt eller störtregn så flyttade vi fram det till denna helgen istället. Och idag hade vi verkligen tur med vädret! Lite blåsigt kanske, varma vindar, men man var inte direkt sugen på att bada när vi var nere på stranden. Men när vi kom upp i lä vid slottsruinen blev det jättevarmt och iallafall jag blev grymt badsugen!  Men då hann vi ju inte med nåt bad… När vi kom tillbaka till Anten tittade vi lite i museet och sen, precis när vi höll på att packa kom de första regndropparna.

(Klicka på första bilden för att komma till bildspel)

Redan för tre månader sen, när man kunde börja boka billiga biljetter med SJ, så bokade jag en resa för mig och Rasmus upp till Stockholm, för att hälsa på mormor och morfar. Jag var då ytterst tveksam till att jag skulle kunna åka, ensam med halvvild 1,5-åring, så nära inpå beräknad förlossning. Men Rasmus snälla morfar bokade en biljett tur och retur till Alingsås, så han kunde följa med oss på tåget på hemresan och jag hoppades såklart på att jag skulle kunna fixa det.

Och visst gjorde jag det! Resan var i och för sig det absolut minst jobbiga, Rasmus var hur duktig som helst. På vägen upp satt han och lekte med sina saker, sprang lite fram och tillbaka i vagnen, ägnade kanske en kvart åt sin surfplatta, fick en räkmacka till lunch och fikade lite vindruvor… Var helt enkelt världens mest lätthanterliga unge. På vägen hem somnade han i vagnen precis innan vi skulle gå på och reagerade inte ett dugg på när vi lyfte ombord den, sen sov han kanske en timme till. Därefter var han precis lika duktig som på uppresan. Piece of cake! Det var ju såklart väldigt tryggt och roliga att ha med pappa på resan iallfall, men jag hade inte haft några problem att klara det själv. Men sånt vet man ju aldrig, och jag är evinnerligt tacksam att jag har en pappa som utan att tveka lägger en dag på att åka tåg, bara för att han vill att hans dotter och barnbarn ska komma hem ordentligt.

Djupt försjunken i sitt spel

Nej, men det som var utmanande var kvällarna. Har inte sedan Rasmus var riktigt litet varit med om så jobbiga läggningar. Det var varmt både ute och inne, vi har rest väldigt mycket under sommaren och varit på nya ställen hela tiden, Rasmus var trött, jag var trött och Rasmus skrek och skrek och skrek… På nåt sätt klarade vi det ju, och till slut somnade han, men det var allt bra nära att jag gav upp hoppet ett par gånger!

På dagarna var han dock sitt vanliga glada, busiga och underbara jag. Mer mammig än vanligt, men det kan man ju också förstå när det varit så mycket för honom. Vi hade jättefina dagar med mycket lek, bärplockning i mormor och morfars trädgård och utflykter till Siggesta gård och till Vaxholm.

Effektiv bärplockare

Liten & morfar spanar in traktorn på Siggesta gård

Extra glad att denna resan blev av är jag för att det med all sannolikhet var sista gången som vi var och hälsade på mormor och morfar på Värmdö. De har nämligen köpt en lägenhet i Malmö och flyttar till hösten. Funderingar på flytt har väl varit aktuella ett tag, men nu hittade de äntligen en lägenhet som de tyckte om och då går allt så fort! Vi är jätteglada att få dem på närmre håll! Nu kan vi köra ner över en helg, man behöver inte planera att lägga två hela dagar på resa fram och tillbaka och i Skåne finns ju så många andra som vi också åker och hälsar på då och då. Skulle det hända oss eller Rasmus något så finns de inom räckhåll på ett helt annat sätt än i Stockholm. Och nu med det nya lilla knytet som är på väg så känns det ännu viktigare. Så ja, vi är väldigt glada över att flytten blir av och önskar dem all lycka med det nya boendet!

Har kommit hem efter en knapp vecka på Orust tillsammans med Rasmus farmor och farfar nu. Vi hyrde en söt liten stuga på Orust, havsutsikt från altanen, mysig egen trädgård, ca 3 km till en barnvänlig badplats på Askeröarna och… luftkonditionering! Årets varmaste vecka, när det varje dag var över 30 grader så kan jag inte med ord beskriva hur uppskattat det var att kunna gå in i den 25-gradiga kylan och pusta ut lite. För att inte tala om att det gick att få svalt i sovrummet så man kunde sova på natten. Det var svårt nog att få Rasmus att somna ändå, men hade det inte funnits kyla vet jag inte om vi hade överlevt.

Nu fick vi mysiga dagar när Rasmus kunde somna i bilen på väg till något kustsamhälle där vi åt lunch och tittade omkring. Varenda gång så fungerade det att han somnade i bilen, vi kunde lyfta över honom i vagnen när vi kom fram och han sov vidare medans vi letade upp nånstans att äta. Tror att han var rätt nöjd med att sova där och när han vaknade så var räkmackan framdukad. Vår lilla lyxunge! Även om köttbullar och korv fortfarande är storfavoriter så hade han nog gärna levt på räkor, varmrökt lax och parmesan om han fick! :)

Vi hann också med en tur till Grebbestad för att hälsa på Sara, Gunilla och alla djuren. Men det var den varmaste dagen, så vi orkade inte mycket mer än att sitta i skuggan, prata lite med hönsen, en liten tur ut i kohagen och sen åka och bada. Vi får komma tillbaka en annan gång när det är lite svalare så Rasmus får hälsa på fåren också och provköra traktorn och undersöka alla spännande skrymlsen och vrår på gården.

(Klicka på första bilden för att komma till bildspel)

Nu är vi hemkomna efter årets skånesemester. Det blev ganska länge i år, Rasmus och jag var borta dygt 1,5 vecka, Mattias åkte hem lite tidigare för att pyssla radiodatapyssel. Rasmus och jag tyckte att radiodatapyssel lät ganska tråkigt, så då stannade vi ett par dagar till och lekte med alla skåningar istället.

Första veckan var vi i stugan i Furuboda. Helt fantastiskt, med 30 grader och sol varje dag! Det blåste tyvärr en del, så det blev inte så mycket strandhäng som vi hade tänkt oss, men vi skaffade en liten pool till Rasmus, så kunde han bada hemma i trädgården och var supernöjd med det. Speciellt när han fick plaska och leka i poolen och samtidigt äta jordgubbar. Lyckligare unge finns inte!

(Klicka på första bilden för att komma till bildspel!)

Sen åkte vi och häslade på min farmor i Malmö. Som vanligt stortrivdes hon och Rasmus tillsammans. Så härligt att se en (nästan) 92-åring och en (nästan) 1,5-åring som har så roligt tillsammans. Det gör gott i hjärtat.

Efter farmorbesöket var det dags att köra och lämna av maken vid tåget mot Göteborg, och Rasmus och jag åkte ut till Emma, Fredrik och Nils i Dörröd. Kändes väldigt tråkigt och tomt att åka utan Mattias, men vi har det alltid så bra hos Emma, så jag ska inte klaga. Det känns så hemtrevligt och lugnt när man kommer dit. Vi har känt varandra sen innan vi började skolan, så allt är liksom bara så lätt. Vi äter frukost tillsammans på morgonen och middag på kvällen. På dagarna sköter vi oss ganska mycket själva. Jag har alltid massor av folk jag ska träffa när jag är nere och Emma och Fredrik har också alltid fullt upp. Men det är inga problem. Det är okej att komma och gå lite som man vill och så ses man när man ses. Jag är väldigt lyckligt som har såna vänner.

Som vanligt blev det även kyrkogårdsbesök. Både i Malmö hos mormor och i Genarp hos mamma, extramormor och morfar Greta och Axel och hos tRisse. Visst är det lite tungt att det finns så många att besöka på kyrkogårdarna, men jag tycker också att det är rofyllt att gå dit. Och tar gärna med mig Rasmus.  Jag hoppas att han ska se det om något naturligt, att en del av livet är ju trots allt att man ska dö. Och jag vill ge honom chansen att se det, för att om några år kunna prata om döden och svara på de frågor han har. Jag hoppas att vi inte kommer att  vara rädda för att prata med honom om de stora, svåra frågorna i livet och att han kommer kunna känna att han kan fråga oss vad som helst. Det är den tryggheten jag vill ge honom.

Sen kom vi till slut hem!  Och oavett hur bra man haft det är det alltid underbart att komma hem. Särskillt när älskade pappan och maken fanns här hemma. Rasmus sken upp som en sol när han fick syn på Mattias, sen drog de iväg ut i trädgården för att titta på sandlådan och alla leksaker. Det märktes verkligen att Rasmus tyckte det var skönt att vara hemma, han busade och spexade ännu mer än vanligt och gick omkring och sa ”Pappa!” hela kvällen.

Tur då att vi ska vara hemma hela tre dagar nu innan vi åker på nästa äventyr…

Nu är vi hemkomna från vår lilla semester till Læsø i Danmark. Det är en liten pluttö, som mest ca 2 mil tvärs över, som ligger 1,5 timmes färjetur från Fredrikshamn. Ön består i princip bara av åkrar, småvägar och sandstränder, med andra ord helt perfekt för oss och vi hade verkligen en underbar semester.

Vi reser inte så särskilt mycket och har inte alls varit sugna på nån långresa med Rasmus än iallafall, så detta var precis lagom. Det är ändå konstigt, att nästan varje gång vi är iväg lyckas vi hamna på nåt sånt ställe där vi känner med en gång att ”hit vill vi verkligen komma tillbaka”… Så var det på den underbara vingården i Rioja, både på budgethotellet och lyxstället Strawberry hills på Jamiaca, på det underbara lilla hotellet uppe i bergen utanför Toledo där vi förlovade oss, och här, på Østergaard Bed & Breakfast www.oeg.dk . Det är ett  ganska litet bed & breakfast, som drivs av en familj som själva också bor på gården. Vi bodde i en lägenhet med två rum, kök, stort fint badrum och två uteplatser. Det var helt perfekt att kunna lägga Rasmus på kvällen och sen sitta ute i kvällssolen och äta lite kvällsmat och kunna slappna av. På morgonen fick Rasmus sin tidiga frukost i vårt eget kök och sen efter nån timme när vi vaknat till ordentligt kunde vi äta hotellfrukost i orangeriet. Riktigt lyxig hotellkänsla och ändå bekvämligheten i  att även kunna sköta sig själv och följa Rasmus rutiner och mat- och sovtider.

Vi hade strålande sol och knappt 20 grader i skuggan hela tiden. Det betydde att jag inte behövde gravidsvettas och bli mer lättirriterad än nödvändigt, Rasmus kunde sitta på stranden och leka i timmar utan att vi behövde oroa oss för solen och vi kunde vara ute hela dagarna utan att det var varken för varmt eller för kallt och regnigt. För oss hade det inte kunnat bli bättre!

Så, ja, på det stora hela ett ypperligt sätt att fira att vi äntligen blivit (någerlunda) friska och en bra start på sommaren och semestern!

Frukost i orangeriet

Strandpromenad

Lek i sanden med pappa

Sand!

Mera sand…

Liten pojke, stor (och ganska ödslig…) strand

Rasmus och pappa lär sig hur man kokar salt

Liten, liten kattunge (som enligt Rasmus säger voff-voff)

– Titta pappa vilken liten voff-voff!

Lunch i Skagen i väntan på båten hem igen

Vissa dagar kan helt enkelt inte ta slut fort nog. Idag var en sådan dag.
Tre nätter utan ordentligt med sömn för någon i familjen, Rasmus förkylning peakar (jag hoppas iaf att det inte blir värre än så här…). Han får svårt att andas igen och vi är synnerligen tacksamma att vi har astmamedicin hemma sen förra attacken. Samtidigt har förkylningen spridit sig till maken och tagit form av en ordentlig mansförkylning. Jag är gravidtrött efter en stressig jobbvecka och har också fått ont i halsen. Rasmus gör inget annat än skriker och gnäller. Regnet vräker ner…
Ja, jag kan fortsätta,  men det ska jag inte göra. För nu har Rasmus somnat på min arm, han fick i sig lite leverpastej och riskaka innan han somnade och hans andning låter aningen lättare. Imorgon blir nog en bättre dag. Mycket bättre.

Visst är detta den vackraste tiden på året. Allt har fullkomligt exploderat i grönska. Syrener och rhododendron blommar om vartannat. Ljusa, blåa försommarkvällar…

Men det ligger en mörk skugga över just dessa två dagar. Igår skrev jag att det var ett år sen min mormor lämnade oss. Idag för fyra år sedan gick min extramormor bort. Har aldrig varit bekväm med orden plastmormor eller styvmormor eller bonusmormor, men extramormor känns ganska bra. Hon kom in i våra liv när jag var på väg mot tonåren och trots att vi inte delade barndomen kom hon att stå mig väldigt nära. En extra mormor helt enkelt.

Jag förstår nu att jag var lyckligt lottad som hade så många av den äldre generationen tätt omkring mig när jag växte upp. Jag tror att det lär en mycket om livet och gör en mer ödmjuk inför det liv vi lever idag. Och med tanke på vart världen och europa verkar vara på väg, så är det extra viktigt att inte glömma vår historia. Prata med de äldre som faktiskt upplevt krigstiden och vet vad nazismen gjorde med europa. Och kämpa.

Kämpa, kämpa, kämpa för att vi inte ska hamna där igen.